Höstresa till Provence 1999

Så var det dags att avsluta sommaren med ett traditionsenligt besök i Provence. I år var vi nio piloter som samlades i den kvardröjande sommarvärmen för att äta sniglar, njuta av solen och flyga. Extra kul var att vi fått med oss Ola Orädd från Karlstad och Raket-Johan från Kiruna. Alltid trevligt med lite utomsocknes folk som hänger på.

Vad hade vi för oss då?
Det mesta av flygningen gjorde vi i St. André, och från Lachens, ett berg några mil söder om St. André. Vi flög dessutom en dag vid Gourdon och en från Col del Bel Homme ovanför Bargemon. Resans rekordflyg var när Håkan, Ola, Johan, Chrille och H-P flög från Lachens till Corsegoules (38 km) och sedan ungefär halvvägs tillbaka igen. Vill du se bilder från det flyget kan jag starkt rekommendera en titt på Johans bilder.

På bilden till vänster ser du huvudlandningen i St. André där Esko just landat.

Jag hade landat strax innan, och när vi hörde på radion att Ola utelandat i dalen bredvid satte jag mig i bilen för att hämta honom. Man vet ju själv hur kul det är att vandra längs en landsväg, skärmsäcken tynger på axlarna och svetten rinner ned i ögonen. Bäst att bespara Ola ett sådant lidande, så jag for iväg.

Fast ... Inte så Ola ut att lida så där förskräckligt när jag väl hittade honom. Möjligen var det jobbigt att både ropa på radion och sköta landningsbiran.

På tal om jobbigt, det är otroligt hur stressigt det kan vara på starterna ibland, eller hur? Skärmar överallt, folk som springer runt, man ska snabbt få i ordning utrustningen ... Kort sagt, stressigt.

Då är det skönt att vara ute i eftersäsongen. Mer lagom tempo och betydligt mindre trängsel på starten.

Överhuvud taget är september och oktober en trevlig tid i Provence, termiken är ofta mer lagom än på sommaren och det är inte så tokvarmt.

Men trots att almanackan säger höst är det fortfarande varmt nog att ta ett dopp i havet

Ibland går det inte att flyga t.ex. på grund av att vinden är för kraftig i bergen. Men då är det ofta ändå varmt och skönt nere vid kusten. En av dagarna chansade vi och for till Monaco, där kan det ofta gå att flyga i sjöbrisen trots att det blåser nord och annat uppe i bergen. Men den här gången funkade inte heller det. Så vi kände oss tvugna att bada istället. Livet är hårt.

Flygställena då? Utöver St. André så flög vi som sagt i Gourdon. Det här är ett lite lustigt flygställe: när man först kommer fram till starten är det lätt att börja undra om man åkt rätt. Det ser mest ut som en ganska låg, lite halvflack sluttning. Inte går det att flyga här?

Men har man bara väl kommit ut i luften så finns det ofta fin termik att flyga på. Dagen då vi var där såg vi folk flyga iväg bra långt bort (H-P försökte också) och sedan komma tillbaka och topplanda (det gjorde inte H-P ...).

Och utsikten är inte den sämsta: Lilla vackra Gourdon ligger på sin klippa en bit nedanför (syns på bilden) och ute vid kusten ser man Nice. Och förstås Medelhavet.

Ett annat fint flygställe är Lachens. Om Gourdon ser oansenligt ut är Lachens desto mäktigare: Ett stort, högt berg med starter i tre vädersträck. Gräsängarna bakom starten räcker att packa upp en och annan skärm på. Eller träna golfsvingen på som Håkan och H-P gör på bilden. Vi andra valde att spara energi istället.

Men efter en stund började molnen poppa upp och lättjan ersattes av hårt arbete: det var dags att ta fram skärm och grejer.

Lachens är ett av de ställen där man ofta kommer i kontakt med andra friflygare, både vingar och segelkärror. Segelflygarna går ofta till just Lachens för att tanka höjd, det är ett säkert termikställe.

Utöver sydstarten har Lachens en väststart (skymtar på bilden) och en på nord. Det finns en officiell landning nedanför varje start, och dessutom en stor landning vid skärmflygskolan nedanför byn La Roque Esclapon.

Så här på sensommaren är ofta utsikten kring Lachens något extra: I söder ser man det blåa medelhavet, norrut breder alperna ut sig med snö på topparna och nedaför fötterna har man en grön vacker dalgång med ett par pittoreska byar och gott om fält.

Landningen nere vid skärmflygskolan i La Roque Esclapon: en stor slät gräsäng omgiven av andra fält. Det är bara från väststarten man når hit på glidtal, men vem flyger på glidtal när solen skiner?

När dagens flygning är avklarad är det inte dumt att slöa en stund på landningen och dryfta dagens händelser en stund. Alla har ju något att berätta. En del mer än andra.

Och man måste ju planera kvällens middag: Det finns många restauranger att välja på i Provence.

Det är retfullt att behöva åka hem när solen skiner, termiken drar och cumulusmolnen bygger. Johan och Ola hade ju kommit ned några dagar tidigare och åkte följdaktligen också några dagar före oss andra. Och givetvis var sista dagen en underbar flygdag, Johan kunde inte avhålla sig från en liten distans, men klokt nog såg han till att landa längs en väg mellan flygstället och Nice.

Så var det dags att packa ihop skärmen efter vad som troligen var mitt sista termikflyg under nittonhundratalet. Sista dagen vi flög var det kanske förhållandena inte så spännande, men i gengäld var utsikten desto vackrare: Jag låg och guppade framför Lachens väststart, den låga eftermiddagssolen sken och kastade skuggor på de gröna fälten nere på marken. Man kunde se hur sommaren nere på dalens botten övergick i höstfärger högre upp på bergssluttningarna. Ett trevligt sätt att avsluta flygsäsongen.

Och nästa år blir det tjugohundratalets första höstresa till Provence - visst hänger du med?